Kutar mellan tvättstugan och datorn. Okoncentrerad på båda ställena.
Väntar med skräck på att öppna maskinen och hitta en röd strumpa bland vittvätten. Inte för att jag äger några röda strumpor men vem sa att rädsla är rationell?
Snittar nog på så där en tio ord i timmen vid tangentbordet. I den här takten kommer jag att bli klar med mitt PM lagom till trettonhelgen… Det vore inte ett problem om det inte vore så att det är inlämning på tisdag.
Lyssnade igår på vad jag trodde var en bra radiokanal.
Plötsligt och knappt utan förvarning börjar de spela ‘Oh holy night’ – med Arvingarna!
Jag var mitt i matlagningen så de hann förbi första versen innan jag kunde byta kanal. Mådde fysiskt illa av upplevelsen och har sedan lyssnat på den bästa versionen på repeat för att utplåna alla traumatiska minnen.
Tack vare Stina och Onekligens fantastiska förmedling har jag nu äntligen fått en invite till Spotify – tröttnade på att tigga av folk för flera månader sedan eftersom alla ändå lovat bort sina invites till småsyskon eller kusiner eller annat löst folk.
Så en halv evighet efter alla andra är jag nu äntligen också med.
Stupade efter en 14 timmars arbetsdag igår. Men vi hade faktiskt riktigt kul på jobbet ett tag.
Nu knapras det pepparkakor, och tittas på stjärnor och ljus med tindrande ögon. Däremot verkar det som om glöggen börjar sina. Är nog dags att kånka hem några flaskor igen – vill ju inte riskera att det hela utvecklas till en krissituation då vi står helt utan glögg!
Idag på pendeln satt det en prydlig man i kritstrecksrandig kostym framför mig och läste en tidning med en massa bilder på olika vapen. Kändes lite olustigt.
Mysigt tedrickande med E nu ikväll. Ibland är det skönt att sitta ner och bara prata. Så ofta blir det kravfyllt att träffas och umgås, det ska fixas och planeras och vara aktivt. Oftare tycker jag att det är i det enkla som guldkornen hittas.
Så här sent har jag inte varit uppe på flera dagar. Har varit skönt att sova mer men nu är det nog slut på friden… Advent och december är i min värld lika med stress.
Att inte ha tillgång till egen dator hämmar mitt bloggande.
Nästa gång jag åker upp måste jag släpa med den. Så här går det ju bara inte! Det får vara värt det extra bagaget. (Och om någon känner sig manad att skänka mig en sån där trevligt liten och behändig sak i julklapp tackar jag inte nej.)
Men ikväll bär det av hemåt igen. Ser inte framemot att tillbringa natten sittande på ett tåg men moster Karin är alldeles slut efter att ha tillbringat dagen med de små älsklingarna så det blir nog inga större problem att sova.
Bara jag får ta igen mig lite imorgon eftermiddag blir det nog ordning på bloggandet också.
Här är det vinter. Inte helt oväntat men jag känner mig ändå lite mentalt oförberedd.
Mysigt är det ändå. Att åka bil i mörkret med fallande snö och snörök vinande är magiskt. Det vita täcket dämpar alla ljud och då och då kommer två ljuskäglor emot en. Bilen blir som en bubbla, helt avskärmad från allt runtomkring.
Moster Karin får också sitt lystmäte med blöjbyten, matande, gosande och tröstande.
Gick försiktigt in i lokalen, räckte kvickt upp handen när ledaren frågade om någon var ny och behövde hjälp att ställa in cykeln, klättrade försiktigt upp och spände fast fötterna och skruvade tafatt på ratten som reglerade motståndet.
Halvvägs igenom passet kom jag på mig själv med att öka motståndet även när ledaren inte sa till om det och dessutom tycka att Tingeling är en rätt klämmig låt.